128
"Susanna bör göra det, emedan hon är äldst."
"David skall göra det, emedan han är yngst."
David ställde sig på en stol, för att taga ned Toby från hyllan. Med en högtidlig min fattade gossen med ena handen muggen och höll den andra inunder densamma, ty han förmodade att den skulle vara för tung, för att hålla i en hand. Men hastigt rynkade han pannan och uppgaf ett rop af förskräckelse. Toby var så lätt, att hans stora försigtighet var onödig, och i sin förvåning deröfver föll David baklänges från stolen och tappade i fallet Toby, hvilken gick i tusende bitar, och ut rullade blott en enda farthing. Några minuter stodo alla stumma och stirrade på muggen, såsom om de trott, att pengarna småningom skulle komma fram.
David lade händerna för ansigtet och brast i häftig gråt. Det var första gången, miss Fosbrook sett honom gråta, och hon fruktade, att han gjort sig illa i fallet, eller skadat sig på skärfvorna; men han stampade med foten och knöt näfven, som om han gråtit lika mycket af ondska som af sorg, och utropade: "jag vill ha pengarna till mitt svin."
"Sam, Sam," utropade Susanna, "om du har gömt dem, för att gyckla med honom, så låt honom få dem."
"Jag— jag gyckla nu!" svarade Sam förtrytsam. "Nej, det kan du vara säker på, att jag ej gjort."
"Kanske Harry har gjort det," sade Elisabeth.
"Fy skäms, Bessie!" genmälte Sam.
"Jag vet bara," svarade Elisabeth, för att försvara sig, och något tvekande, "att en af er måste hafva varit i dockskåpet, ty jag fann dörrarne öppna och läste igen dem."
"Och hvarför skulle det vara någon af oss?" frågade Sam, under det David slutade att gråta, för att lyssna.
"Emedan ingen af de yngre kan räcka upp så högt, att han kan läsa upp dörrarne," sade Elisabeth. "Det var med knapp nöd jag räckte upp, för att
