hon sjelf var helt förskräckt och tyckte, att det till en del var hennes fel, emedan hon låtit de insamlade medlen stå i ett olåst skåp. Hon fruktade, att förhasta sig, och att misstänka den oskyldige, och hon hoppades, att med tiden få reda på, hur det hängde ihop. Alla barnen blefvo missnöjda med att undersökningen ej fortsattes, emedan de trodde, att, om man strax sökte och frågade efter pengarne, skulle de snarare komma till rätta. David var mycket misslynt. Nej, han ville hvarken läsa eller göra någonting, förrän miss Fosbrook förmått snåla Bessie, att gifva tillbaka pengarna.
Miss Fosbrook och Susanna försökte båda, att förmå honom taga skäl, men han hade så uteslutande fäst sin tanke vid ett föremål, att han blef slö för allt annat, och han var en sådan liten gosse, endast fem år, att han knappt kunde fatta osannolikheten, att en flicka med Elisabeths karakter skulle begå en sådan stöld, antingen på lek eller allvar, ej heller förstod han, huru kränkande en sådan misstanke var. Han visste blott, att hon hade en hemlighet — en hemlighet, som gjorde, att hon ej brydde sig om hans svin, och när hon ifrigt försäkrade honom, att hon ej rört pengarna, och när Susanna tog henne i försvar, och yttrade: "hör du inte, hon säger att hon ej gjort det," då svarade han blott: "hon har en gång förr sagt en osanning."
Elisabeth blef blossande röd, och Susanna sade, att det var skamligt af David att påminna om detta. Sedan omtalade hon, att för länge sedan hade Harry och Bessie en gång slagit sönder en fönsterruta i förmaket, då de kastade boll med små äpplen, och på tillfrågan derom, hade de nekat dertill, men de hade verkligen varit så ledsna då, att de säkert aldrig skulle göra så mer."
Det syntes på David, att detta icke gjorde något intryck på honom, ty han upprepade surmulet: "hon sade en osanning."