Harry råkat fälla, utan att mena något dermed, och att ingen annan ett enda ögonblick misstänkt henne.
"Det är så obeskedligt och grymt," sade Bessie snyftande, "att skylla mig för att stjäla! Jag tror de hata mig!"
"Ack, om du blott ej vore ovänlig mot gossarne," genmälte Susanna, "så skulle de aldrig tro det."
"Ja, Susanna har rätt"' sade Christabel. "Om du försökte, att vara mera tillsammans med de andra och intressera dig för dem, samt vara mera eftergifven och fördragsam, så skulle sådant aldrig falla dem in."
"Men det här tro vi ju ej," sade Susanna gladt. "Hörde du inte, att Sam sade, att den var en åsna, som kunde tro det."
"Men Bessie har en hemlighet," sade Annie.
"Skäms du inte!" ropade Susanna åt henne.
"Jag skall säga er min hemlighet," började Bessie.
"Nej, gör inte det, söta du," sade Susanna. "Vi tro dig ändå, och det gör Sam också."
Bessie omfamnade Susanna, som om hon nu först visste, hvilken tröst det var, att hafva en så god och snäll syster. Läsningen börjades nu åter, och så snart de uppläst lexorna, beslöt miss Fosbrook att göra en riktig visitation.
Någon kunde af odygd eller nyfikenhet tagit sig detta oråd före; derför släppte hon ut David ur skrubben, började med Susannas tillhjelp vända upp och ned på alla lådor i skolrummet, och förbjöd de andra att hjelpa henne. De hittade på hela samlingar af sönderbrutna kuriositeter, framdrogo hela högar af gammalt skräp, tittade bakom bokhyllorna, men upptäckte ingenting, som var värdt att nämna, utom venstra benet af Annies docka, Johnnies trasiga boll, och en tiger, som hörde till Georges Noachs ark, samt det första bladet af Sams latinska grammatika, allt detta instoppadt i ett råtthål i panelen.
Christabel förbjöd dem, att under middagen tala om den förlorade skatten, icke endast för att hindra
