Sida:Hemligheterna på Stokesley 1870.djvu/151

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
145

"Får jag inte gå ner med dig?" frågade Sam, som såg ut, som om han önskade att få vara så mycket som möjligt i hans sällskap.

"Det är bättre, du stannar här uppe, min gosse," svarade kaptenen. "Vi hafva affärer att afhandla, och du skulle endast hindra oss. Stannen här så länge, barn, och snyggen upp er till tédags. Mamma helsar er alla och hoppas, att I ej skolen gifva farbror John allt för mycken anledning till missnöje." Med dessa ord aflägsnade han sig.

"Jag bryr mig litet om farbror John," mumlade Sam för sig sjelf.

"Jag kan ej begripa, hvarför han kommit hit," suckade Annie.

"För att störa glädjen för oss," tillade Johnnie bedröfvad.

"För att taga Sam med sig till skolan, när jag går till sjös," sade Harry.

"Du vet inte, om du får fara," sade Elisabeth. "Pappa nämnde ingenting derom."

"Ja, men jag vet, att jag får fara. Amiral Penrose bar lofvat det."

"Du vet alltid så mycket, som ej händer. Hur gick det med de der sovereigns, som du skulle få af öfverste Carey?"

Henry såg ut, som om han velat bitas.

"Nå, det är väl bäst att baka färdig Purday," sade Sam med en suck, "och de skola få äta upp honom till teet."

"Det blir inte roligt vid tebordet. Åh, hvarför skulle farbror John komma hit?"

"Han kom väl hit, för att vara tillsammans med sin bror," menade Christabel.

"Ja, men de äro ju inga små barn," genmälte Annie.

"Han kunde väl hafva varit tillsammans med honom i London, utan att behöfva komma hit och plåga oss."


Hemligh. på Stokesley.7