Sida:Hemligheterna på Stokesley 1870.djvu/58

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

52


FEMTE KAPITLET.

Måndagsmorgonen började insamlingen till svinet. Det första, miss Fosbrook gjorde efter bönen, var, att dela ut veckopenningen — sex pence åt hvardera af de fyra äldre barnen och tre pence åt hvardera af de yngre. "Jag hoppas, att det ej skall bli någon plikt," sade hon.

"Jag tänker ej plikta en enda gång," utropade Henry, kastande sina pengar högt upp i luften.

Lilla Davids hoppressade läppar röjde samma fasta föresats.

"Ack, låt mig få mitt sexpence-stycke," bad Susanna; "jag hoppas att jag ej skall få något tillfälle att gifva ut det."

"Det vore så godt, Susanna, att du gömde några farthings," menade Sam skrattande. "Du kommer nog snart att behöfva dem till plikten."

Susanna skrattade, och miss Fosbrook, som ville framhålla henne som ett exempel för den gnälliga Elisabeth, sade: "du är så snäll och vänlig, Susanna, att jag inte har hjerta att låta dig plikta, men se på ditt hår och de der," visande på hennes tjocka röda fingrar. "Har du någonsin sett sådana osnygga fingrar?"

"Ack, så tråkigt," utropade Susanna med sin vänliga röst, "de voro så rena i morse, och jag har bara gifvit kycklingarne mat, varit uppe på höskullen efter ägg, samt dragit upp några rädisor."

"Nå väl, gå nu upp och tvätta och borsta dig, men kom i morgon ihåg svinet," sade miss Fosbrook, som ej kunde låta bli att tycka, att fingrarne voro bra lika rädisorna, så röda och jordiga voro de.

Det blef svårare att bibehålla sin kallblodighet, när Bessie lade silfverpengarne i sin börs, och Johnnie