Sida:Historietter.djvu/117

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

SANN HISTORIA


smaklöst af dig att stå här och skräpa nu, när du inte längre passar till din omgifning. Du behöfver inte bli ond, för jag menar bara väl.»

Det var mycket illa sagdt; det kan inte nekas; man vill nästan inte tro att det är sant. Men min mormor satt just vid sitt öppna fönster och läste i en stor postilla, som hon läser i än i dag; och hon hörde hvartenda ord. Och hon såg med egna ögon hur det gamla planket skälfde af förtrytelse; det är ju inte heller trefligt att på gamla dar bli så där offentligt förklarad öfverflödig. För resten var det onekligen tämligen fallfärdigt och det hade visst själf ingen högre önskan än att på anständigt sätt få skiljas hädan, och det fick det också; ja, det skedde till och med på ett ganska ståtligt sätt. Just då lykttändaren syntes uppe i backen, kände planket marken gunga under sig, och genom trädgårdstäppan kom hela flocken


103