Sida:Historietter.djvu/143

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

REGISTRATORN


väsen så mycket vi ville. Registratorn, som den kvällen mer än vanligt beklagade sig öfver sin envisa hufvudvärk, hade tagit sin tillflykt från herrarnas rum in till oss; där satt han tyst och stilla i en vrå med hufvudet i handen och betraktade oss och våra lekar. Han liknade då en sjuklig och gammalklok liten gosse med gråsprängdt hår och skägg — han bar skägg à la Napoleon III — som icke fann sig riktigt hemmastadd hvarken bland barnen eller bland de vuxna. Då vi slutligen blefvo utkallade till supén, fingo vi det infallet att tåga ut i gåsmarsch. I en lång rad kommo vi alltså utmarscherande i matsalen, röda och varma; jag gick i têten, emedan jag var längst. Då vi kommo ut, möttes vi af en ohejdad munterhet. Jag vände mig om, emedan jag misstänkte att vår gåsmarsch icke gärna i och för sig kunde göra en så stormande lycka. Jag glömmer aldrig

9129