MARDRÖM
— — Men tyst... Någon ropar mitt namn någonstädes där långt borta.
Jag fortsätter. Har den icke något slut, denna fil af rum, kommer man aldrig till det sista, finns det ingen utgång?
Ännu en gång mitt namn. Det måste vara i närheten, här i våningen måste det vara. Jag vill skynda på, jag vill springa; men benen kännas så tunga under mig, det är med möda jag lyckas släpa mig fram.
Detta måste vara det innersta rummet. Det är rundt eller åttkantigt, det är ett tornrum. Men det har ingen utgång. Alltså tillbaka samma väg, genom alla de tomma rummen.
Tredje gången mitt namn!
Hvem ropar, hvem ropar? Där i hörnet är det; längst inne i skymningen. En bred säng med tunga draperier. En gammal man med vaxgult ansikte ligger och stirrar på mig med stora,
- 144
