Sida:Historietter.djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

MARDRÖM


igen honom, jag kunde icke påminna mig att ha sett honom förr. Jag tog honom under axlarna och hjälpte honom upp i sittande ställning. Ett ögonblick satt han tyst i mina armar, med hängande hufvud och stela ögon; men i ett nu skrek han till — genomträngande, förfärligt — vred sig ur mina händer och föll till marken, tung och styf som en stock.

Jag såg mig omkring och märkte förvånad att jag icke var ensam; det stod en massa människor rundt omkring och skrattade åt mig. En fetlagd äldre herre, som såg mycket välmående och gemytlig ut, slog sig på knäna och skrattade, så att han blef alldeles eldröd i ansiktet.

Jag var häpen och ond. Jag kunde icke alls förstå hvad de skrattade åt. Då kom jag händelsevis att kasta en blick på den döde, som låg stel och

147