Sida:Historietter.djvu/177

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

EN HERRELÖS HUND


att leka; men kan var vid dåligt lynne, och dessutom började det ösregna. Då skar en hvissling genom luften, en lång och skarp hvissling. Den gamle hunden såg på de båda unga, men de lystrade icke; det var icke någon af deras herrar som hvisslade. Då spetsade den gamle herrelöse hunden öronen; han kände sig med ens så underlig. En ny hvissling, och den gamle hunden gjorde rådvill ett språng först åt den ena sidan, så till den andra. Det var hans herre som hvisslade, då måste han ju följa! För tredje gången hvisslade någon, lika ihållande och lika skarpt. Hvar är han då, åt hvilket håll? Hur har jag kunnat bli skild från min herre! Och när skedde det, i går eller i förgår, eller kanske för en liten stund sedan? Och hur såg min herre ut, och hvad hade han för lukt, och hvar är han, hvar är han? Han sprang omkring och nosade på alla förbigående, men ingen var hans herre,

163