Sida:Historietter.djvu/26

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till: navigering, sök
Den här sidan har korrekturlästs

DRÖMMEN OM EVIGHETEN

högt. Ty äfven denna förstuga var ljus, och icke heller där stod någon vindsdörr öppen, men en ny trappa förde mot höjden liksom nyss. Och genom trappfönstret sken månen in, och den var askgrå och glanslös och onaturligt stor.

Jag störtade upp för trappan. Jag kunde icke tänka mera. Jag vacklade upp för ännu en, och ännu en; jag räknade dem icke längre.

Jag ville skrika, jag ville väcka upp detta förhäxade hus och se människor omkring mig; men min strupe var sammansnörd.

Plötsligt föll jag på den tanken att söka läsa namnen på dörrskyltarna. Hvilka människor kunde väl bo i detta Babelstorn? Månljuset var för svagt, jag ref eld på en tändsticka och höll den tätt intill en skylt af mässing.

Jag läste där namnet på en af mina vänner, som var död.


12