Sida:Historisk Afhandling om Musik och Instrumenter.pdf/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
35

wetenskapens förkofran. Euclides som egde så märkelig Mathematisk insigt, har ock i sin afhandling, utom annat, wisat skillnaden emellan de då nyligen upfunne, men ännu rätt ofullkomliga tre toners slägten, nemligen det Diatoniska, Chromatiska och Enharmoniska. Efter någon tid, eller på 3620 talet, kom en annan konstens ikare Aristoxenus ifrån Tarentum i Italien i stort rop. Han hade utan twifwel märkt, at tonerna som då efter Mathematisk uträkning fördeltes och ansågos, icke woro örat til behag, för hwars skull han likwäl mäst fann Musiken nödig, ogillade derföre all Mathematik derwid, och gaf således anledning til de stridigheter, som sedan öfwer 400 år warade, emellan Pythagore och Aristoxeni medhållare, af hwilka de förra nämdes Canonici och de sednare Harmonici. Detta oagtadt, tilskrifwes dock Aristoxenus, at hafwa träffat Tertiens och Sextens behaglighet, samt derjemte wisat mycken färdighet wid Composition, och således blifwit ibland deras antal, som bragt konsten i sitt wärde. [1] Wi tillägge för desse tider något i allmänhet

§. 5. Om beskaffenheten af de Gamlas Musik. Af hwad redan är nämnt, finne wi, at Grekerne märkeligen warit deruti öfwade,

  1. Om Aristoxenus ses widare Musik. Lexicon pag. 45. Af de många arbeten han sammanskrifwit, skall ej mer finnas i behåll än 3 Böcker: de Elementis Harmonices.