tyckes, at deras insigt måste warit större i Musiken, än wi förmode, hälst när man ihog kommer, huru de med så mycken flit i lång tid den samma upöfwat. Modi Musici äro hos oss egenteligen at nämna twå, durus och Mollis, men hos Grekerna woro de i förstone tre: Doricus, Phrygius och Lydius; eller, som andre säga; Jonicus lustig och weklig, Doricus häftig och alfwarsam, Æolicus högmodig och upblåst. Sedan föröktes de, och räknades til tolf, som på sitt ställe skall berättas, men de Gamla hafwa förmodeligen tagit ordet modus i en annan bemärkelse än wi, och dermed förstått det, som nu kallas Allegro, Andante, Adagio, Moderato, Simfonia, &c. Man nekar icke, at ju fordna tiders Musik, ehuru i wårt tycke slät och enfaldig, måste haft någon naturlig behagelighet, efter de Gamlas smak, [1] men wi fele ej heller, om wi påstå, at den emot wår, warit mycket ofullkomlig, hälst de
- ↑ Baron Holberg säger sig ej kunna döma om sednare tiders Alamodiska Musik, för at icke blifwa ansedd som en person af ringa smak och slät hörsel; han talar om folk som wämjas wid det som är sött och harmoniskt, men endast wisa behag för dissonanser och det som skorrar i öronen. Efter hans mening skall en sådan smak wara stigen så högt, (jag wet icke war,) at om en af de gamla stode up och afhörde en nu brukelig och ansenlig Concert, skulle han inbilla sig, at Instrumenterna icke accorderade mot hwarandra, eller at de woro ostämde.
