det Diatoniska slägtet, utan äfwen upfann sätt, at Componera fullstämmig Musik, och blir således billigt räknad ibland dem, som mäst bidragit til de sedan påföljande förändringar, hwaraf också samma wetenskap då fått namn af Musica antiqvo-moderna, i det ställe hon under den förutgående tid kallades antiqua. Han war den förste, som upfann de nu brukelige noter, dem han skal hafwa skrifwit i en fem radig ställning eller Scala, pentagrammum Musicum kallad, dock utan at tonernas längd eller drögsmål dermed beteknades. Til tonernas tecken antogos af honom dessa sex stafwelser: ut, re, mi, fa, sol, la, hwaraf wil synas, at han innom wår Octav icke erkänt flere än sex toner; men som han skall tillika beteknat dem med sju bokstäfwer: a, b, c, d, e, f och g, som utmärka sju särskildta toner, är nog osäkert, huru dermed warit beskaffadt. [1] I anledning af denna Guidos påfund, säger Baron Palmqwist i Wetensk. Ac. Handl. 1748, p. 165, at de Lärde uprättat sina Musikaliska Systemer, uti hwilka uträkningen öfwer tonernas förhållande på Monochorden, jemförelsen och förbättringen på de omnämde tre
- ↑ Ehuru Mattheson i sin Beschütste Orchestre p. 376 &c. icke särdeles hedrar Guido, i anseende til sednare tiders uptäkter, må man dock föreställa sig, at han icke utan möda framskaffat många nyheter, som ländt til Musikens förkofran. Kircherus och någre äldre Auctorer gifwa honom derföre billigt loford.
