slägten. samt Compositions reglorne woro säkra ämnen. Men härtil bidrogo, utom flere, [1] Joannes de Muris eller Muria, som G. Scottus kallar honom, annars nämnd Jean de Meurs: [2] Han förmenes först betjent sig af pentagrammum Musicum, och wist sättet, at med Noterna utmärka, icke allenast tonerna sielfwa, i anseende til deras intervaller, utan ock deras längd ellet tids förhållande. Man lärer icke dess mindre länge hafwa behåillit det äldre bruk med fyra rader och swarta Noter, innan det sednare och bättre kunde allmänt antagas. [3] Til de ofwannämde sex stafwelser, som Guido utwalde, har man sedan lagt stafwelsen Si, såsom den sjunde tons märke: hwaraf de som derefter lärde sjunga, sades solmisera. Således kunde omsider en likhet öfwer alt träffas med Musiken i Europa, så at, i stället de gamla spelt altid i en ton lika noter, (se p. 40) blefwo partier af åtskillig composition författade,
- ↑ Hermanus Contractus wid år 1050 har warit en bland de mäst namnkunnige af sång-konsten.
- ↑ Om honom ses widare i Musik-Lexicon p. 240 han säges der lefwat A. 1220, eller 200 år efter Guido, men andre utsätta dess tid omkring år 1300, och således 100 år sednare.
- ↑ Detta så kallade tetragrammum ellet fyra raders noter, finnes ock i Swenska mässboken Trykt i Stockholm 1548; är derföre troligt, at Munkarne behållit det samma för sången och Mässan, ehuru pentagrammum warit i bruk för Instrumenterna.
