okänt och hemlighetsfullt mål; ty det föll honom aldrig in att tro, att de bara seglade till Stockholm för att sälja den ved, det hö eller de lerkärl som de hade ombord. Dessa saker behagade honom likväl icke riktigt, ty han kunde icke hindra att de mot hans vilja ingåvo honom en dunkel misstanke om en eller annan lumpen biavsikt hos skepparen, och han tyckte i djupet av sitt hjärta mest om de skutor, som kommo tomma från staden. De dansade också käckast över vågorna, och de styrde bort mot trakter, där Martin aldrig hade varit, långt förbi Tyska Botten och Blackeberg — och där gick gränsen för den kända världen.
Där var det också solen gick ned varje kväll i ett rött och skimrande förlovat land. Martin var fullkomligt viss om att det var just där den gick ner, strax bakom udden, och inte på något annat ställe. Han såg det ju så tydligt. Likväl föreställde han sig icke, att de som bodde där borta fingo se solen på riktigt nära håll, eller att de behövde vara rädda för att få den i huvudet. Om en annan gosse hade kommit till honom och sagt honom något sådant, skulle Martin ha tyckt att han var mycket dum. Ty det är med barnen alldeles som med de vuxna: de göra sig ofta de besynnerligaste föreställningar om världen; men om någon kommer och drar ut konsekvenserna av deras idéer, säga de att han är mycket dum, eller att det är opassande att skämta om allvarliga saker.
