han förstod att en riktig skola måste vara något helt annat. Men medan han var bekymrad i sitt hjärta över att han skulle börja skolan på hösten, kommo de alla in och gratulerade honom för att det var hans födelsedag, pappa och mormor och Maria, och Maria gjorde sig till och neg och sade: Jag har den äran att gratulera! Men Martin skämdes och blev röd i ansiktet och vände sig mot väggen.
Då lämnades han ensam. Men det dröjde inte länge förrän mormor stack in huvudet och ropade, att kungen kom ridande med femton generaler för att gratulera Martin, och i detsamma hörde han ett mullrande över bron som om åskan gick. Då sprang han ur sängen och kastade på sig sina kläder, men bullret kom närmare, det stod en sky av damm över vägen, hästarnas hovar dånade mot marken och bron, och det blixtrade av blanka vapen. Då han kom ut på verandan, hade de främsta redan hunnit långt förbi, men Martins moder tröstade honom med att kungen inte var med. I stället var det nästan hela hans krigshär, ty det skulle vara fältmanövrer i Drottningholmstrakten. Det var husarer och dragoner och hela artilleriet från Stockholm, och artilleristerna skakades som potatissäckar på sina kärror och voro gråa och svarta av damm och smuts. Men Martin beundrade dem ännu mera på det sättet och undrade för sig själv, om det inte var ännu bättre att vara artillerist än att vara skutskeppare.
