den som hjälper sig själv. Och om det en gång i livet händer dig, att det är någonting som du rätt innerligt önskar dig, så att du tycker att du aldrig kan vara glad mera, om du inte får det — då skall du inte be till Gud att han ger dig det. Försök hellre att skaffa dig det själv; men om det är omöjligt, så bed honom om styrka att försaka det du önskar. Han tycker inte om andra böner.
Så talade Martin Bircks moder, medan de gingo på vägen. Och sommarens vind susade omkring dem och strök fram över fälten, och säden gick i vågor.
Men brovaktaren, gubben Moberg, hade en dräng
vid namn Johan. Johan var fjorton eller femton
år och blev snart Martins bästa vän. Han skar
pilbågar och barkbåtar åt Martin, och Martin
hjälpte honom att veva upp bron. Om kvällarna, då
han var ledig, brukade han också leka ”dunk” eller
”ingen rövare finns i skogen” med Martin och Maria
och några andra barn. Men det var varken för
barkbåtarnas eller lekarnas skull som Martin höll
så mycket av Johan och beundrade honom så gränslöst.
Det var för att Johan alltid hade så mycket
underliga saker att berätta om, saker som pappa
och mamma och mormor aldrig talade om. Det var
i synnerhet i mörkningen Johan brukade bli meddelsam,
då Martin och han sutto tillsammans på en
bjälke vid brohålet och väntade på en ångbåt, som
skulle komma, och vars lanternor förr eller senare
sköto fram bakom udden, den gröna först och sedan
