den röda. Då kunde Johan tala om både ett och annat. Än var det om gubben Moberg, som brukade se små, små djävlar hoppa upp och ner i toddyglaset, upp och ner; och det var dem han pratade med, när han satt och muttrade för sig själv och rörde om i glaset. Men med prästen i Lovö var det ännu värre fatt. Se han var riktigt god vän med hin onde, det visste hela socken. Det kunde man ju också förstå av sig själv, om man tänkte rätt på saken; hur skulle han annars kunna stå i predikstolen och predika som han gjorde i en hel timme, var fick han alla sina ord ifrån? För resten hade Johan en gång haft ett ärende till honom och varit ända inne i hans rum, och han hade med sina egna ögon sett, att det var proppfullt med böcker från golv till tak. Ja, nog var den i kompani med fan! — Eller han berättade om en som hade blivit mördad på landsvägen för tre år sedan, alldeles där i närheten, och han beskrev stället så noga: Det var just där skogen står så tät på ena sidan, och på den andra står ett pilträd bredvid en telegrafstolpe. Det var en kväll i november det hade skett, och gick man förbi det stället vid den rätta tiden, då kunde man tydligt höra hur det jämrade sig i diket. — — — Men de fick aldrig fatt på den som hade gjort det.
När Martin hörde sådant, klämde han sig hårt fast vid Johans arm, och han kände sig lättare om hjärtat, då ångbåtens lanternor lyste fram ur mörkret och närmade sig och då han hörde maskinens dunk-dunk och kaptenens kommandorop och
