de måste skynda sig att veva upp bron. Och när de följdes åt hem över bron, voro de bägge upphetsade av tankar på spöken och mord, och Johan sade till Martin:
— Hör, han är visst efter oss!
Martin visste inte om han var mördaren eller den mördade, men han trodde sig höra steg på bron och tordes inte vända sig om. Men Johan, som hade ett glatt lynne, skingrade hans rädsla genom att stämma upp en lustig visa, och han sjöng på melodien ”det satt en kärng på Konhams torg”:
killivillivippombom!”
Och Martin stämde i och sjöng med.
Men när de kommo fram till brovaktarens hus, tystnade Johan, och Martin sjöng ensam med full hals:
killivillivippombom!”
Men brovaktaren, gubben Moberg, satt på sin förstukvist, som var omslingrad av humlerankor, och drack toddy med två bönder vid skenet av en rund kinesisk lykta. Och han var en gammal man och drack toddy varje kväll, och man sade, att han inte kunde ha lång tid kvar. Men han ville så ogärna dö. Och om han hörde någon tala om sjukdom och död, var det som om man hade sagt någonting oanständigt, eller det var mycket värre, ty oanständigt tal sårade icke alls hans öron, utan kryade upp
