hans humör. Men då han nu såg Martin komma på vägen och hörde honom sjunga en dödspsalm på en fräck gatvisas melodi, då reste han sig och gick med vacklande steg ett stycke fram på vägen och stannade framför Martin. Martin stannade också och tystnade strax och såg sig om efter Johan, men Johan var försvunnen.
Men gubben Moberg hade blivit blåblek i ansiktet, och han darrade på rösten då han sade:
— Och det där skall vara ett bättre mans barn! Jag får säga, att det är besynnerliga tider.
Därefter gick han in i huset utan att varken dricka ur sin toddy eller säga godnatt åt bönderna och gick till sängs.
Men Martin stod ensam kvar på vägen, och det hade med ens blivit så tyst omkring honom. Han hörde bara ljudet av böndernas käppar, som de stötte hårt mot vägen, medan de gingo bort i mörkret utan att säga något.
Men Martins föräldrar hade hört alltsammans från verandan på sidan av huset.
— Martin, kom in!
Martin var så röd som hans halslinning var vit. Nu skulle han redogöra för vem som hade lärt honom att sjunga så där. Men han sade, att han hade hittat på det själv. Fadern förklarade för Martin, hur förskräckligt illa han hade burit sig åt, och Martin grät och skickades till sängs. Hans mor grät också, då hon läste bönerna med honom. Hon var upprörd och förskräckt. Ty barnens brott
