»Va' för slag! Menar du Walter Scott?»
»Ja visst!»
»Herre Jemine! Va' i allan dar gör dom där?»
»Dom for inte dit med avsikt.»
»Nej, de' kan jag väl tro. Gud förbarme sig heller! De' ä' alldeles ute med dom, om dom inte ger sig därifrån i rödaste rappet. Men huru i all världen har dom kunnat komma i en så'n klämma?»
»Jo, de' gick lätt, de'. Fröken Hooker skulle fara på besök i en stad där oppåt, som heter… heter…»
»Jag förstår: Booths Landing. Fortsätt!»
»Hon skulle fara på ett besök till Booths Landing, å strax på eftermidda'n for hon över med färjan å hade sin svarta kammarjungfru med sig, å hon skulle stanna kvar över natten hos en väninna, en fröken — ja, jag minns inte va' hon heter, men så miste dom storåran å svängde runt å drev neråt med aktern före omkring två mil å körde opp mot vraket å kantrade, å färjkarlen å niggerkvinnan å hästarna drunknade, men fröken Hooker högg fast å kom opp på vraket. Å så ungefär en timme efter sedan de' blivit mörkt kom vi å for förbi i vår liktare å de' var så mörkt, att vi inte såg vraket, förr än vi va' ända in på de', å så kantrade vi, men vi blev räddade allihopa utom Bill Whipple, å han — o, han va' så snäll, så snäll, att — jag nästan önskar, att de' hade varit jag i stället — ja, de' gör jag.»
»De' va' då sannerligen de' allra värsta jag nå'sin har hört. Och va' gjorde ni sedan då allihopa?»
»Jo, vi skrek allt va' vi kunde, men floden ä' så bred där, att ingen hörde oss. Då sa' pappa, att någon måste ge sig av i land å skaffa hjälp. Jag var den ende, som kunde simma, så jag kasta' mig i å gav mig i väg, å fröken Hooker sa', att om jag inte fick tag i någon hjälp förr, skulle jag gå hit å söka upp hennes onkel, å han skulle ta saken om hand. Jag kom i land
