förde oss. Sedan tände vi våra pipor och sutto och dinglade med benen i vattnet och talade med varandra om allt möjligt, som till var. Vi voro alltid nakna både dag och natt, om bara mosquitos ville låta oss vara i fred — de nya kläder, som Bucks pappa och mamma hade låtit göra åt mig, voro så schangtila, att jag inte alls trivdes i dem, och för resten har jag då aldrig varit mycket förtjust i kläder.
Ibland kunde det hända, att vi hade hela floden, så långt vi kunde se, alldeles för oss själva på långa stunder. Långt bort lågo sandbankarna och öarna på andra sidan, och så kunde man se ett sken — det var ett ljus i ett stugfönster — och ibland kunde man få se ett ljussken eller två ute på vattnet — på en flotte eller en skuta, begriper ni; och så kunde vi också någon gång höra, huru de spelade fiol eller sjöngo ute på någon av flottarna.
Det är rysligt trevligt att bo på en flotte. Ovanför oss bredde himlen ut sig, alldeles fullsållad med stjärnor, och vi brukade ligga på rygg och se upp till och fundera om de voro skapade eller hade blivit till ändå. Jim han påstod, att de voro skapade, men jag trodde, att de kommit till av sig själva; man kan väl begripa det, att det skulle ha tagit alldeles för lång tid att skapa så många. Jim sade, att månen kanske liksom hade värpt dem. Nåja, det lät nog inte så tokigt, så jag sade inte någonting emot det, då jag har sett en groda lägga nästan lika många ägg eller romkorn, så nog kunde det gå för sig alltid. Vi brukade ligga och ge akt på, när stjärnorna föllo ned också, och se, huru det lyste som en strimma efter dem. Jim han trodde, att det var några stjärnor som hade liksom blivit skämda och därför katades ut ur boet.
En eller två gånger var natt kunde vi se en ångbåt komma flängande i mörkret, och då och då spydde den sig väldiga kvastar av gnistor ur sina skorstenar, och
