»Bilgewater, jag är den avlidne dauphin!»
Ni må tro, att Jim och jag nu spärrade opp ögonen. Hertingen sade:
»Va' sa' ni, att ni ä'?»
»Jo, min vän, de' ä' blott allt för sant — edra ögon skåda i detta ögonblick den stackars försvunne dauphin, Ludvik den Sjuttonde, son till Ludvik den Sextonde och Marry Antonette.»
»Ni! Vid er ålder! Nej, den gubben går inte! Ni menar väl, att ni ä' den avlidne Carl den Store — för ni måtte väl allra minst vara sex eller sju hundra år gammal.»
»Sorger och bekymmer ha gjort det, Bilgewater, sorger och bekymmer ha gjort det; det är sorgen, som har vållat mig dessa gråa hår och denna i förtid kalnade hjässa. Ja, mina herrar, I sen framför er i blåskjorta och elände den kringvandrande, landsförviste, förtrampade och lidande laglige och rättmätige konungen av Frankrike.»
Och så föll han i gråt igen och snyftade så erbarmligt, att jag och Jim riktigt hyste medlidande med honom och knappast visste, vad vi skulle göra — men vi voro också glada och stolta över, att vi hade fått honom med oss. Därför började vi försöka trösta honom, liksom vi förut hade gjort med hertingen. Men han sade, att det inte tjänade något till, för ingenting annat än graven kunde skänka honom ro och frid; men ändå, sade, sade han, kändes det ofta som en lättnad för honom en stund, om man behandlade honom i överensstämmelse med hans rättigheter och föll ned på ett knä, då man talade till honom, och alltid kallade honom för »Ers majestät» och passade först upp honom vid måltiderna och inte satte sig i hans närvaro, förr än han hade givit sin tillåtelse till det. Jim och jag började därför genast att majestäta honom och gjorde ett och annat, som han sade till oss, och stodo, tills han tillät
