Det började rossla i halsen på kungen, och då väste han fram:
»Släpp mig! Jag erkänner!»
Jag blev mycket glad, när jag hörde honom säga, så, och kände mig mycket lättare till sinnes, än jag hade gjort förut. Hertingen släppte honom nu och sade:
»Om du nå'nsin mer nekar till de', tar jag å dränker dig. Ja, sitt där å grina nu som en barnunge — de' ä' riktigt passande för dig, så som du har burit dig åt. Jag har aldrig sitt en så'n gammal struts till att vilja glupa i sig allting — å jag som så lita' på dig hela tiden, som om du hade varit min far. Du borde skämmas! Där stod du å hörde nå' stackars niggrer anklagas för de', å du sa' aldrig ett ord till deras försvar. Jag har lust att skratta åt mig själv, då jag kunde vara så dum och tro på en så'n smörja. Må hin ta dig! Nu begriper jag, varför du va' så ivrig att fylla i bristen — du ville komma åt de där fattiga styvrarna, som jag hade förtjänt på vidundret å allt annat me', å glupa i dig alltihopa!»
Kungen satt där och småsnyftade än, och så säger han försiktigt:
»Ja, men herting, de' va' ju du, som sa', att vi skulle fylla i bristen — de' va' inte jag.»
»Håll mun' på dig! Jag orkar inte höra ett ord mer av dig!» säger hertingen. »Å va' har du fått nu för alltihopa? Dom ha fått tillbaka alla sina pengar å alla våra på köpet utom ett par fattiga dollrar. Gå å lägg dig — å kom inte å stick mig i näsan me' nå'n brist mera, de' råder jag dig till.»
Kungen lomade genast av in i skjulet och sökte tröst i buteljen, och det dröjde inte länge, innan hertingen också hade fått fram sin butelj; och inom en halv timme eller så voro de såta vänner igen, och ju fullare de blevo, desto rarare vart det mellan dem, och till sist somnade de i varandras armar. Men så fulla de än voro,
