Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/296

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
292
HUCKLEBERRY FINNS ÄVENTYR

de göra, och vad de sade att du skulle säga till mig, och allt möjligt, som du kan komma att tänka på.»

Nu var jag i klämman — och det riktigt ändå. Försynen hade stått mig bi ända dittills och det riktigt galant, men nu satt jag på grund och det med besked. Jag insåg att det inte tjänade något till att fyra på under maskinen och försöka gå på i ullstrumporna — nej, jag måste ge tapt. Så säger jag till mig själv: här är nu ett tillfälle då jag må pröva på risken att tala sanning. Jag öppnade just munnen och tänkte börja, men i detsamma högg hon tag i mig och föste undan mig bakom sängen och sade:

»Här kommer han! Ned med huvudet litet mera — så där ja — nu är det bra — nu kan ingen se dig. Låt honom inte höra att du är här. Jag skall skämta med honom litet. Tysta, barn! Ni få inte säga ett ord!»

Jo, nu var jag riktigt illa däran. Men det tjänade ingenting till att grubbla över det — det fanns ingenting annat för mig att göra än att hålla mig stilla och tyst och försöka akta mig för att stå i vägen, när åskslaget kom.

Jag hann nätt och jämt se en skymt av den gamle herrn, i detsamma han kom in, men sedan skymdes han undan av sängen. Fru Phelps springer fram till honom och säger:

»Har han kommit?»

»Nej» svarar hennes man.

»Gud förbarme sig heller!» säger hon. »Vad i alla världens dagar kan det ha blivit av honom?»

»Jag kan inte alls förstå det», säger den gamle herrn, »och jag måste erkänna, att jag känner mig förfärligt orolig.»

»Orolig!» säger hon. »Jag är nästan färdig att bli tokig. Han måste ha kommit, men du har omfarit med honom på vägen. Jag vet att det är så — det är som om någonting sade mig, att det är så.»