Sida:Huckleberry Finns äventyr 1913.djvu/347

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
343
TRETTIOÅTTONDE KAPITLET

skaffar hit en skallerorm, som jag ska' tämja, kilar jag min väg härifrån, de' ä' säkert, de'.»

»Nåja, så få vi väl låta de' vara, då, efter du ä' en så'n tjurskalle. Vi kan skaffa några snokar åt dig å du kan binda några knappar vid stjärten på dom å låtsas, att de' ä' skallerormar, så tänker jag att de' får duga.»

»Ja, dom kan jag tåla, massa Tom, men ta mig katten kunde jag inte reda mig lika bra utan dom också, det säger jag er. Jag har aldrig vetat förut, att de' va' så mycke' bråk ä besvär me' att vara en fånge.»

»Jo, men de' ä' de' alltid, om man gör de' riktigt. Har du några råttor här?»

»Nej, massa, jag har inte sitt nå'n.»

»Nå, då ska' vi skaffa dig några.»

»Men, massa Tom, jag vill inte ha några råttor här. De' ä' de' gemenaste kräk till å störa en människa å dom springer över en å biter en i tårna, då man försöker att få sova. Nej, massa, ge mig snokar, om jag ska' ha nå' tocke där, men skaffa inte hit nå' råttor, för jag har knappast nå'n användning för dom.»

»Men, Jim då, du måste ha dom, för alla andra fångar ha råttor, så krångla inte nå' mer för de' nu. Fångarna ä' aldrig utan råttor — de' finns inte ett enda exempel på att en fånge har varit utan råttor. Å dom tämjer dom å pysslar om dom å lär dom konster, å dom blir så tama å sällskapliga som flugor. Men du måste spela för dom. Har du nå'nting att spela på?»

»Jag har inte nå' annat än en grovkam å en papperslapp å en mungiga, men jag tror inte att dom ä' mycke' förtjusta i en mungiga.»

»Jo, de' ä' dom. Inte må du tro att dom bry sig om va' slags musik de' ä'. En mungiga duger mer än väl för en råtta. Alla djur tycka om musik — å i ett fängelse ä' dom alldeles förtjusta i den, å allra mest i sorglig musik, å nå' annat slag kan man inte få fram ur en mungiga. De' intresserar dom alltid, å dom kommer