mig. Jag förstod, att han skulle se, att jag var blöt, och fråga mig, huru det hade gått till. Vi fingo fem kattfiskar på reven och gingo hem.
Då vi lade oss efter frukosten för att ta oss en lur, efter som vi båda voro alldeles uttröttade, kom jag att tänka på, att jag kunde hitta på något sätt att hindra gubben och frun att söka få tag i mig, vore det säkrare, än om jag litade på min lycka att kunna komma nog långt bort, innan de saknade mig; det kunde hända så mycket, ser ni. Till en början såg jag ingen utväg, men om en stund steg gubben upp, för att dricka ett ämbar vatten till, och då sade han:
»Nästa gång någon kommer å snokar omkring här, väcker du mig, hör du de'? Den där hade inte nå' goda avsikter. Jag skulle ha skjutit honom. Nästa gång väcker du mig — hör du de'?»
Så lade han sig och somnade igen — men vad han hade sagt mig gav mig just den idé jag behövde. Nu, sade jag för mig själv, kan jag ställa så till, att ingen ska' tänka på att söka få tag i mig.
Omkring klockan tolv vaknade vi och gingo uppför stranden. Floden steg med rask fart, och massor av drivved kom flytande förbi oss. Om en stund kommer det en del av en timmerflotte — nio stockar fast sammanbundna med varandra. Vi rodde ut med båten och bogserade dem i land. Sedan åto vi middag. Vilken annan som helst utom gubben skulle hava väntat dagen ut för att göra flera fynd, men det var inte i gubbens stil. Nio stockar voro nog för en gång; han måste tvärt i väg till staden och sälja dem. Därför stängde han in mig och tog båten och gav sig i väg omkring halv fyra, bogserande stockarna. jag gissade, att han inte skulle komma tillbaka den kvällen. Jag väntade, tills jag tänkte han hade kommit ett bra stycke i väg, och så tog jag fram sågen och började arbeta på stocken igen. Innan han hade hunnit över till andra sidan
