för att komma in, och när jag hade gjort fast kanoten, skulle ingen ha kunnat bliva den varse utifrån.
Jag gick i land och satte mig på en trädstam på udden av ön och såg ut över den stora floden och den svarta drivveden och bort till staden på tre mils avstånd, varest tre eller fyra ljus syntes tindra. En oerhört stor timmerflotte syntes en mil längre upp komma flytande nedåt med en lykta uppsatt på mitten. Jag satt och såg på den, när den kom glidande, och när den var ungefär mitt emot där jag satt, hörde jag en man säga: »Akteråror ohoj! Låt honom gå åt styrbord!» Jag hörde det så tydligt, som om karlen hade stått alldeles bredvid mig.
Det syntes en liten går ljusning på himmeln, varför jag gick in i skogen för att få mig en lur före frukosten.
VIII.
Solen stod så högt på himlen, när jag vaknade, att jag gissade, att klockan kunde vara över åtta. Jag låg där i gräset och den svala skuggan och tänkte på en hel mängd saker och kände mig utvilad och belåten, och allting var så trevligt. Jag kunde se solen genom en eller två öppningar mellan träden, men för det mesta stod det stora träd runt omkring mig, och det var alldeles dunkelt mellan dem. Det var små solbelysta ställen på marken, där ljuset silade ned genom löven, och dessa fläckar flyttade sig omkring en smula, visande, att en liten bris rörde sig där uppe. Ett par ekorrar sutto på en gren och småpratade helt vänligt med mig.
Jag var alldeles obeskrivligt lat och välbelåten — jag hade inte alls lust att stiga upp och laga till frukost. Nåja, jag höll på och dåsa av igen, då jag tyckte, att
