Sida:Hvem skall låta vekställa de domar som norska riksrätt fäller.djvu/6

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

6

förbehållit sig rätt till några ändra ändringar deri än sådana, om hvilka begge dess representanter, begge statsmakterna blifva öfverens. Det är äfven deraf klart, att, om statsråden med konungen dela den åsigten, att ett stortingets ändringsförslag bör afslås, de dermed icke begå något brott

Nyss nämda fördelning af hela folkets makt emellan stortinget och Kongen innebär i sig ett fullt oberoende för den ene af den andre. Hr Sverdrups käpphäst, påståendet att Kongens »Beslutning» i hvart och ett af de tre nuvarande stridsfrågorna »øjensynligen er skadelig for Riget», är en advokatyr med fattigdomsbevis. Det fordras nämligen mycket för att ett beslut skall kunna kallas ögonskenligen skadligt. Sådant måste inses och medgifvas nära nog af alla; det får knapt finnas någon strid derom. Det får vara påtagligt. Det är ej nog, att det påstås af ett politiskt parti: det bör vara erkändt af hvarje förståndig och redbar menniska. Historien lär, att många partiledare hafva en stor förmåga att förblinda andra och stundom ganska länge så beherska dem till sin förmån, att de kunna befalla öfver deras röster vid valen. Resultatet af hr Sverdrups talang i den vägen, t. ex. den stortingspluralitet