Gustaf Blom väntade att få höra kastellanen göra sin bestämda invändning mot kollektörens förmodan, men någon sådan förnams icke. Tvärtom tycktes kastellanen fullkomligt gilla hvad i det afseendet yttrats och det gick så långt, att han, efter att ensam hafva tömt två tredjedelar af buteljens innehåll, för hvilken sjelfuppoffrande handling Gustaf Blom kände sig mycket tacksam, förklarade sin närvaro numera vara öfverflödig och, lemnande kollektören i fångens sällskap, gick att vaka öfver reglementet i någon annan del af den stora inrättningen.
Ascher Lazarus skulle gerna hafva utan några omvägar tillfredsställt Gustaf Bloms otålighet, men han ansåg sig böra gå i ordning med hvad han hade att säga och uppmanade sin åhörare att lugnt lyssna till en liten redogörelse för de sistförflutna dagarnes tilldragelser och kollektörens derunder genomgångna lidanden.
När kastellanen nu lemnat dem åt sig sjelfva, kunde de väl icke heller, menade Ascher Lazarus, så gerna de för öfrigt ställde sig höga öfverhetens bud till efterrättelse, känna sig förpligtade att fortfarande rätta sig efter reglementet, hvarför flaskan med »Liebfrauenmilch» åter framtogs och vederfors all den ära, som den i så hög grad förtjenade.
— Det var en svår stund, min gode herr Blom — började lotterikollektören derefter, — då man kom och sade mig, att ni blifvit förd till Raboisen. Jag stod just och såg igenom dragningslistan från Frankfurt, som kommit på morgonen, och tänkte finna rätt mången lott från min kollektion på den listan, men underrättelsen om er olycka gjorde mig så förvirrad, att jag icke kunde upptäcka en enda vinst ...
