Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/247

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
240

ringen, som Peter Kühn pantsatt eller sålt till Ascher Lazarus och som man trodde vara röfvad från det olyckliga offret vid Kloster Thor.

Den ringen var min, — svarade Max Keller med tonvigt på hvarje ord, — en den skönaste klenod, som hittat vägen till Neuer Steinweg, sedan den förr varit en väl vårdad egendom inom en aktad familj. Det var den förlorade sonen, som kastade bort klenoden ... Pah, det lönar icke mödan att tänka derpå. Icke är det värdt att vara sentimental, då det icke längre hjelper ...

— Peter Kühn skulle således icke kunna misstänkas för någon förbrytelse?

— Hvem tusan misstänker Peter Kühn? Det är blott ni med er obegripliga envishet.

— Ja, men ...

— Inga men! Har jag icke sagt er, att Peter Kühn är en redlig man? Har icke Ascher Lazarus sagt er detsamma?

— Ja, men huru förklara det der nattliga öfverfallet, för hvilket jag blef utsatt och för hvilket jag bestämdt misstänker Peter Kühn?

— Åh, ni är odräglig med edra misstankar. Jag tror att jag talat med Peter Kühn derom, men jag ber er icke röra vidare vid den strängen. Peter Kühn var ute på en liten smugglingsexpedition och fruktade att ni var en spion, som ville angifva honom. Saken var ju icke så farlig.

— Farlig eller icke, så var det ett groft öfvervåld, och ni kan väl icke neka att det sammanfaller högst besynnerligt med tiden nyss efter sedan mordet blifvit begånget vid Kloster Thor.

— Käringsagor, säger jag! — försäkrade Max