Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/249

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
242

— Max Keller var dock en hederlig herre, — sade Peter Kühn med verklig rörelse.

— Det hedrar er, Kühn, — sade Gustaf Blom — att ni håller så uppriktigt af den stackars Max. Honom vederfares visserligen icke annat än hvad han förtjenat, men han är dock i grunden bättre än hvartill han sjelf gjort sig ... Jag tror att jag börjar fatta bättre tankar om er, Peter Kühn, för er tillgifvenhet för Max Keller.

— Det kan ni göra, om ni så behagar, herr Blom, — menade Peter Kühn med sin vanliga råa ton. — Mig qvittar det fullkomligt lika.

Och dermed lemnade han Gustaf Blom, vandrande sakta utför Stintfang samt försvann i en vinkällare under ett hus vid hamnen.




XV.
Vatten och Eld.


»Prosit Nenjahr», ljöd det i Hamburg. Det var en nyårsnatt, en kall och blåsig natt, utan snö, utan tindrande stjernor, smutsigt och mörkt och »våtkallt», en riktigt ruskig natt, då den stora staden visade sig från sin fulaste sida.

Och man önskade sig ett godt nytt år. Klockan hade nyss slagit tolf i »Stora Michaeli», i »Catharina» och i alla andra kyrktorn, nära och fjerran. I många fönster lyste det ännu klart och festligt, och innanför gardinerna rörde sig glada menniskor, som afvaktat tolfslaget för att helsa det nya året och önska hvarandra så mycket godt som