Sida:I Hamburg, en gammal bokhållares minnen.djvu/284

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
277

vanliga lugna steg till sin plats i bokhållareskrubben och han tog icke miste på en enda siffra. Han hoppades på morgondagen, men morgondagen förverkligade icke hans hopp, och ej heller de följande dagarna.

Några dagar derefter märkte Gustaf Blom en ovanlig uppståndelse i huset. Han möttes af underrättelsen om att principalens fru aflidit. Den dagen gick han väl till sin vanliga plats, slog upp böckerna och fattade pennan, men han skref ej en enda siffra i någon bok, och likväl satt han qvar på sin plats långt efter kontorstidens slut. Hjertklappningen hade dock upphört. Hjertats slag höllo på att afstanna.

Dagen derpå var han åter der, och principalen kom också, men med sorgsen uppsyn. Gustaf Blom sade ingenting, men gick fram och tryckte herr Schmidts hand. Herr Schmidt såg först helt förvånad på herr Blom, men derefter besvarade han handtryckningen.

— Det är en god själ, den der Blom, — sade herr Schmidt för sig sjelf, — och jag har mycken nytta af honom såsom bokhållare.

Efter den dagen blef herr Blom helt hastigt mycket äldre till utseendet, men detta hade ingen inverkan på hufvudboken. Hvarje morgon han passerade genom den stora förstugan tyckte han sig åter se den välkända och efterlängtade synen och det gjorde honom mycket godt, tillstod han för sig sjelf.

Det kom en ny generation på kontoret. Herr Grünbein hade slutligen ledsnat vid att vara en liten kugg i det stora hjulet och börjat rulla ett hjul