Sida:I grönan skog 1922.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Å herregud, nu kröp det fram! Vad ska mor din säga! Ja, hon svarade ja förstås?

— Jag har inte frågat om hon vill ha mig; och om du låter mig tala till slut, ska jag säga dig vad jag ville veta. Jag frågte bara, om hon brydde sig om mig.

— Åhå.

— Och då sa hon inget på en kvarts mil, och sen sa hon att det visste hon inte. Vad jag nu ville veta är vad sånt tal kan betyda? De sista orden uttalades med bestämdhet, som om han inte brytt sig om ifall alla pappor i världen funnit honom löjlig.

— Det betyder alltså, svarade formannen noga överlagt, att just nu kan ingen bli klar på hur det menas. Nåja, Dick, som en god fader för dig vill jag inte förneka vad du tycks känna till bra nog; det är att hennes far har en tjockare plånbok än vi och att nog skulle jag gärna hälsa henne välkommen, eftersom det nödvändigt ska vara nån.

— Men säg, vad tror du hon menade? sade Dick, som inte var belåten.

— Jag är inte precis så styv i att gissa, allrahelst som jag inte var där när hon sa så, och mor din är det enda fruntimmer, som jag nånsin frågat om sånt.

— Och vad sa mor, när du friade till henne? frågade Dick fundersamt.

— Det kan väl inte vara till nytta för dej?

— Huvudsaken är detsamma.

— Nå, då så: vad var det hon sa? Ge mig si. Jag stod och smorde mina arbetsstövlar utan att ha dragit av dom, jag stod där och hängde med huvet. Just då kom hon kilande genom trädgårdsdörren,

142