På lördag kom det en brevlapp från Fancy. Han skulle inte göra sig besvär med att sända henne de par små kaniner som han hade tänkt, därför att hon var rädd att hon inte behövde dem. Senare på dagen for Geoffrey till Casterbridge och sökte upp slaktaren som levererade färskt kött åt Fancy på faderns räkning.
— Jag har kommit för att betala vår lilla nota, goa Haylock, och ni kan ge mig min flickas räkning på samma gång.
Mr Haylock gjorde en tre kvarts cirkelsväng mitt i en hög slaktarvaror, bytte om min från kött till pengar, steg in i ett litet kontor som bestod bara av en dörr och ett fönster, tittade energiskt igenom en bok som hade längd men ingen bredd; och sedan han tagit en pappersbit och kastat ned några siffror, räckte han fram räkningen.
Förmodligen var det första gången i handelsaffärernas historia som kortheten i en slaktarräkning var anledning till verklig bedrövelse hos gäldenären.
— Nej, det där kan inte vara allt som hon fått på en hel måne! sade Geoffrey.
— Varenda smula, sade slaktaren, (seså, Dan, bär de här innanlåret och den här bogen till mrs Whites och de här tio skålpunden till mr Martins) — ni har väl presentat henne lite vilt nyligen, kan jag tänka mig, mr Day?
— Bara ett par små kaninuslingar förra vickan, så sant jag lever — om jag bara skickat mera!
— Jo, min gumma sa just till mig — (Dan! inte så mycket, inte så mycket i tråget på en gång; gå hellre två gånger) — min gumma sa till mig, när hon gick igenom böckerna: ”Haylock”, sa hon, ”miss Day måste ha råkat illa ut den här sommaren i detta heta rötmånadsvädret
212
