Hoppa till innehållet

Sida:I pensionen 1919.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

dade sig ut för att tvätta sig grundligt. Doktor Althof såg med välbehag efter henne.

Klibbat! Nelly talar vårt språk illa, anmärkte Flora. Jag kan knappt förstå det — hon har varit i pensionen ett helt år och nyttjar ibland alldeles orätta ord.

Hon hade gjort sin anmärkning så högt, att den unge läraren hörde den.

— Vårt språk är ganska svårt att lära sig, Flora, sade han, och jag kan inte annat än medgiva, alt Nelly gjort särdeles stora framsteg däri på det här året. För övrigt, när hon gör någon liten bock, så kommer den fram så trevligt och naivt — vi skola inte vara alltför stränga.

Fröken Raimar såg en smu!a förvånad på doktorn, som med sådan värme tog Nelly i försvar. Kanske fann hon denna undskyllan icke fullt passande i de andra flickornas närvaro.

— Det är sent, flickor, sade hon för att avbryta detta ämne. Viljen ni inte sluta för i dag och upptaga arbetet i morgon?

Men flickorna bådo så bevekande att få göra alltsammans färdigt nu i dag, så hon gav sitt tillstånd — till stor harm för Flora, som hade svårt att lugna sig, då hon ville anteckna de många storslagna tankar, som tumlade sig i hennes huvud.

Fröken Raimar och doktor Althof avlägsnade sig, och kort därefter kom Nelly tillbaka in. Flora kunde inte motså sin lust att reta henne en smula.

— Varför höll du händerna på ryggen? frågade hon. Det såg för löjligt ut. Du trodde kanske, att doktor Althof ville taga dig i hand?

Den stackars Nelly blev så förskräckt över denna överrumpling, att hon inte kom sig för att svara. Men Elsa hjälpte sin väninna ur trångmålet.

— Vet du, Flora, sade hon glatt, jag kan inte se något löjligt däri. att Nelly inte ville visa att hon var smutsig om hän-

123