än eljest därefter, ty de påstodo, att det aldrig varit så vackra flickor i pensionen som nu. De kände dem mycket väl till utseendet, ty de begagnade varje möjligt tillfälle att möta dem på deras spatserturer. Nu skulle de få dansa med dem och språka med dem, det var utmärkt!
— I afton få ni för första gången dansa med unga herrar, barn, sade fröken Raimar vid middagsbordet en onsdag. Och då hon såg, med vilken glädje flertalet mottog denna underrättelse, tillade hon: Jag hoppas, att ni inte konverserar alltför livligt med dem — kom ihåg, att det är för dansens och inte för konversationens skull, som de äro hitbjudna.
Annemie fann dessa ord så lustiga, att hon började fnissa. Hon fick en bestraffande blick av fröken Raimar.
— Du kan särskilt taga åt dig mina ord, Annemie fortfor förestånderskan. Akta dig för att göra dig bemärkt genom ditt ständiga fnissande. Och dig, Greta, ber jag allvarsammt att inte prata alltför mycket. Tänk på vad du skall säga, innan du öppnar munnen.
På detta sätt varnade och förmanade hon de unga eleverna, som i dag till följd av sin förväntansfulla spänning knappt hörde vad hon sade. Av vida större betydelse funno de frågan: “Vad skola ni taga på er? På vad sätt skola ni göra er fina?”
Knappt hade de hunnit ut ur matsalen, förrän de stormade uppför trappan för att hålla stor rådplägning i Orlas och systrarnas rum.
Melanie hämtade fram en stor pappask och börjande draga fram blommor och band. Hon ställde sig sedan framför spegeln och höll upp en ros mot sitt askblonda hår.
— Vad säga ni om den här rosen? frågade hon. Se på den — bryr då ingen människa sig om mig? ropade hon högt och otåligt till den övriga, som överröstade varandra, och hon stampade med foten av otålighet.
142
