Sida:I pensionen 1919.djvu/161

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Den skälmska, glada Nelly i den tunna, ljusblå klänningen, med en krans av tusensköna i det blonda håret, hade han med välvilja givit akt på under aftonens lopp — den sorgsna Nelly, som röjde en så livlig medkänsla för sin lilla kamrat, gjorde honom varm om hjärtat.

— Lugna er, tröstade han. Jag skall ögonblickligen gå upp till den sjuka och lovar er att låta er veta, hur det står till.

Då han efter en lätt knackning öppnade dörren, mötte honom en rörande syn. Elsa låg knäböjande framför sängen och hade lagt sitt huvud alldeles tätt intill Lillis, så att hennes bruna lockar blandade sig i barnets ljusa. En frisk, röd ros, den enda prydnad hon burit i dag, hade fallit ur hennes hår och låg på golvet med flera blad avfallna. Fröken Gussow lade som bäst ett nytt isomslag på den sjukas brännande panna.

Doktor Althof frågade ingenting — en blik på det sjuka barnet sade honom allt. Hon såg på honom med en stirrande och främmande blick, hennes händer trevade oroligt omkring i den tomma luften. Då Elsa ville höja sitt huvud, hängde barnet sig fast vid henne.

— Du skall inte gå ifrån mig — du är prinsessan! ropade hon i avbrutna meningar. Du är den vackraste! — Kom — kom och dansa med mig!

Med ens togo hennes inbillningar en ny riktning och hon trodde att Elsa var Kristusbarnet.

— Det kära Kristusbarnet har en gyllene klänning — och krona på huvudet — ack, så den strålar! — Du vill leka med mig, fortfor hon med ett leende, vänta, jag kommer till dig, tiil de små änglarna. — Jag kommer — tag mig med dig!

Utmattad sjönk hon efter detta anfall ned i bädden.

Elsa var som förlamad av skräck. Aldrig förr hade hon stått vid ett sjukläger, det var därför helt naturligt att hon var

11 Emmy von Rhoden, I Pensionen.161