— Nej, svarade han, det har jag icke precis. Han var tyst elt ögonblick, som om det vore honom svårt att säga mer; därefter fortsatte han: Jag har något att meddela dig, eller rättare sagt, du skall få höra mitt beslut med anledning av vårt samtal i går. Från den första juli skall Elsa i pension.
— Du skämtar, sade Anna och betraktade honom frågande.
— Det är mitt allvar, invände han. Kan du få henne färdig till dess? Vi hava i dag den tolfte juni.
— Ja, det kan jag nog, käre Richard; men förlåt mig, är icke ditt beslut litet överilat? Kommer du icke att ångra det? Låt Elsa åtminstone njuta sin frihet de sköna sommarmånaderna till slut och skicka icke bort henne förrän till hösten! Avskedet från hemmet skall då kännas mindre svårt för henne.
— Nej, ingen ändring, sade han, fruktande sitt eget vankelmod, om resan skulle uppskjutas, det blir som jag sagt, den första juli skall hon anmälas.
Några timmar senare kom Elsa tillbaka till andra frukosten, vid glatt mod, med röda kinder och hö litet här och där. Som hon var, utan att kläda om sig eller göra sig snygg, trädde hon högst förnöjd ut på verandan.
— Här är jag! ropade hon. Har jag varit länge? Du kan tro, pappa, höet är utmärkt, inte en droppe regn har det fått på sig. Du kan riktigt vara glad åt det. Förvaltaren säger, att så hö hava vi icke haft på många år.
— Bry dig icke om höet nu, Elsa, invände Macket, utan hör på, vad jag har att säga dig!
Han sade detta tämligen allvarsamt, det föll sig tydligen icke så lätt för honom att tala om sin plan. Hon anade ju ingenting och lade därför icke alls märke till hans sinnesstämning. Hennes ögon voro riktade på det rikt uppdukade frukostbordet, ty hon var mycket hungrig efter utfärden.
