ville säga, kanske betydde prasslet i dess grenar: “Du tvivlare rörande uppträdet. Kanske förstod det gamla trädet, vad månen däruppe, håna inte de trofasta barnen. Vet du inte att det alltid har varit och alltid kommer att förbliva så? Ungdomens drömmar höra de unga till, liksom daggen hör till rosen. Världen kommer alltför snart att föröda dessa den korta vårens blommor.”
— Orla, sade Flora, då de långsamt gingo upp emot byggnaden, även jag har ett förslag att framställa. När en av oss, vänninor, som slutit vänskapsförbund för livet, inträder i det heliga äkta ståndet, skall det vara hennes skyldighet att inbjuda kamraterna till den högtidliga festen.
— Ja, sade Orla livligt, det var en god idé, låt oss taga varandra i hand på det.
De slöto sig tillsammans i en krets och togo varandra i hand utan att ändra en min. Elsa var den enda, som inte kunde låta bli att skratta, tanken på “den högtidliga festen” förekom henne så komisk.
— Jag kommer visserligen aldrig att inträda i det heliga äkta ståndet, sade Nelly skämtande, men jag är med om löftet om inbjudningen.
— Skämta inte om så allvarsamma saker, varnade Flora. Stunden är inte lämplig för skämt.
Jag skämtar inte alls. Hur tror du att en fattig och ful engelska med fräknar i ansiktet skall kunna få sig en man?
Denna lustiga fråga jagade bort allvaret från litet var ock munterheten och glädjen vände åter till den unga flocken.
Innan Flora gick och lade sig, skrev hon i sin dagbock:
Vilken stor, händelserik dag! Jag bävar ännu, när jag tänker därpå! Månsken! Rosendoft! Linden! Filomeles sång! Orla talat hänförande! (Min nästa hjältinna skall heta Orla!) Vänskapsförbund! Eden! Bröllopslöftet! (Min förtjusande idé!)
