Sida:I pensionen 1919.djvu/229

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

tal du höll. Sätt dig nu upp och låt hästarna sträcka ut — inom en halvtimme måste vi vara på Moosdorf.

I hemmet var allt festligt anordnat. Flaggor, girlander, blommor, till och med en äreport med ett storartat “välkommen!” hälsade den hemvändande dottern. Men Elsa såg blott helt flyktigt på alla grannlåter, hon var otålig att få komma in och se sin lille broder.

Modern, som skyndat in före henne, kom emot henne med den lille på armen.

— Du söta, söta unge! ropade Elsa utom sig av förtjusning, och den duktige pojken sträckte jublande sina armar emot henne.

— Han vill komma till mig, får jag taga honom, mamma?

Med ett gott leende räckte fru Anna henne barnet. Elsa dansade omkring i rummet med den lille och kysste och smeckte honom, tills han började att gråta.

Då tog modern den lille skrikhalsen ifrån henne.

— Blev han rädd för mig, mamma? frågade Elsa bedrövad. Det var inte min mening. Jag är så glad över att ha honom. Så tjocka armar han har! fortfor hon ömt och kysste dem. Och tårar i de stora ögonen! Det är din stora, stygga systers skull, min lille unge!

Så pratade Elsa med brodern och var så lycklig som ett litet barn på julaftonen, då det får syn på sina nya leksaker. Hon kunde inte avlägsna sig en sekund ifrån barnet, och slutligen lämnade modern det åt sköterskan.

— Nu är det tillräckligt för i dag, mitt barn, sade hon glatt, eljest skämmer du bort honom för mig, och så glömmer du oss andra. Se där stå pappa och onkel och vänta — de hoppas att du skall följa ned dem in i matsalen. Eller kanske du först vill gå upp till dig?


229