Hon lade sin kind mot hundens huvud och kämpade med gråten.
— Var inte ledsen för det, barn, tröstade fröken Gussow, det är icke så farligt. Här finner du nog det som är mycket bättre. Du skall se, huru snart du har glömt Bob. Här hava vi nu tjugutvå flickor i pensionen, bland dem skall du snart finna mången god väninna. Har du några syskon?
— Nej, sade Elsa, som redan blivit helt förtrolig med fröken Gussow, jag är enda barnet.
— Nå, då kan jag förstå din kärlek till din lilla hund, du har saknat kamrater att leka med. Låt du tryggt din pappa taga hunden hem med sig, du kommer icke att sakna den.
De gingo en trappa upp och kommo till en stor, ljus korridor med flera dörrar. Lärarinnan öppnade en av dessa, och de trädde in i ett rymligt rum, som vette åt trädgårdssidan. Fönstren stodo öppna och ett präktigt äppelträd sträckte sina grenar nästan in genom fönstret.
Möbleringen var enkel; blott det nödvändigaste fanns i rummet. Två sängar, två byråar och två klädskåp, vidare en stor lavoar och några stolar.
Då fröken Gussow inträdde med Elsa, reste sig en ung flicka på ungefär sjutton år från sin plats vid fönstret där hon suttit med en bok i handen. Hon var smärt och fint byggd med blont gyllene hår, som hon bar uppfästat i en knut i nacken, med blå ögon skälmska små gropar i kinderna, när hon log. Det var Ellinor Grey, en liten engelska.
— Här har du Elsa Macket, Nelly, så kallades engelskan för korthetens skull. Jag hoppas ni bli goda vänner.
— O ja, jag vill hålla av henne mycket, svarade Nelly och räckte den nykomna handen. Blir hunden också här? frågade hon.
— Nej, sade fröken Gussow.
