fick den sist ankomna eleven alltid sin plats sig anvisad bredvid föreståndarinnan. Vidare hade de unga flickorna, turvis två och två i sänder var sin vecka att passa upp vid bordet. De måste då duka och noga se till, att ingenting fattades och att varje sak var blank och ren. Den yngsta av pensionärerna läste alltid bordsbönen.
Amtmannen fann dessa anordningar forträffliga och då han lät sin blick glida över hela raden av unga flickor, kunde han icke annat än uttala sin glädje över, huru friska och glada de sågo ut nästan allesammans.
Elsa såg sig också omkring, men det var icke de glada och friska ansiktena, utan förklädena, som väckte hennes intresse. Var och en bar ett sådant plagg, som hon skulle tillåta att det gjordes ett undantag för henne.
Sedan bönen var läst, sattes rätterna fram. Maten var kraftig och väl lagad, så att herr Macket kunde övertyga sig om, att hans barn även i detta hänseende skulle få det bra.
Kort efter middagen tog han avsked, och Elsa fick tillåtelse att följa honom. Nelly hade knappt hört detta, förrän hon som en vind flög uppför trapporna för att strax därpå komma tillbaka med Elsas hatt och handskar.
Elsa tackade henne och Macket räckte henne sin hand. — Farväl, min fröken, sade han hjärtligt, ty Nelly hade genast genom denna lilla uppmärksamhet vunnit hans hjärta, och hav tålamod med min lilla ostyring.
— Jag skall så gärna taga hand om Elsa, svarade Nelly.
— Nå, Elsa, vad tycker du om pensionen? frågade amtmannen, då de kommit ned på gatan; jag tillstår, att jag med mycken tillfredsställelse reser härifrån; jag vet, att jag lämnar dig i goda händer.
— Jag trivs inte alls här! förklarade Elsa högst nedstämd. Allting är mig så främmande och så är jag rädd för den gråa
