Hoppa till innehållet

Sida:I pensionen 1919.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Althof smålog då och då, vilket kom Elsa att rodna ända upp till hårfästet, hon harmades över detta småleende, där hon stod och tummade på sin näsduk.

I franska stod hon sig bäst. Läraren i ämnet, monsieur Michael, en gammal herre med vitt hår, tilltalade henne på sitt modersmål och hon svarade korrekt och flytande.

Mindre lycklig var miss Lead, den engelska lärarinnan, som även bodde i pensionen. Det var ett mycket hackigt svar, hon fick av Elsa.

— Nu kan du gå, mitt barn, sade fröken Raimar. Nu är du examinerad tillräckligt. Du skall snart få veta, i vilken klass du kommer.

Sedan Elsa lämnat rummet, fattade lärarna efter lång överläggning det beslut, att hon skulle komma i näst högsta klassen men läsa franska i den högsta.

— Jag anar att Elsa kommer att skaffa oss mer än en obehaglig stund, yttrade föreståndarinnan bekymrad. Hon är trotsig och häftig och tål inte att man gör henne de minsta förebråelser.

— Men hon har gott hjärta, invände fröken Gussow. Jag ser det på hennes vackra, ärliga ögon, och jag är övertygad om att jag ej tar fel. En sak är jag i alla fall säker på, och det är att vi inte komma långt med stränghet, men däremot hoppas jag att vi skola lyckas tämja henne genom kärlek och ihärdighet.

— Det är också min mening, sade monsieur Michael. Ni ska få se, mina damer och herrar, att mademoiselle Elsa blir en prydnad för pensionen. Med vilken finess talade hon inte franska, hur väl valda voro icke hennes ord, hon är ett litet geni!

Den lille mannen talade sig varm och ledsagade sina ord med ivriga armrörelser.


54