Alla slags tankar, barnsliga och outförbara, jagade genom hennes huvud, som brände som ville det sprängas. Först ville hon rymma sin väg — lika gott vart, bort så att hon aldrig, aldrig skulle behöva se den elaka förestånderskan, som hon aldrig kunnat tåla, och de avskyvärda flickorna, som gjort narr av henne. Ingen människa utom pappa kunde tåla henne. Om hon bara vore hos honom!
Tanken att hon skulle tillbaka till Moosdorf lugnade henne något. Hon började att taga fram sina saker ur byrån och hon ämnade just bedja jungfrun bära ned kofferten från vinden, då Nelly och strax därefter fröken Gussow kom in i rummet.
Förundrad såg den sistnämnda på alla sakerna, som voro kastade omkring överallt.
— Vad skall det här betyda?
I stället för svar dolde Elsa ansiktet i sina händer och snyftade högt.
Fröken Gussow lät henne gråta ut en stund, sedan drog hon sakta hennes händer bort från ansiktet.
— Var lugn nu, mitt barn, sade hon milt, så vill jag tala med dig.
— Jag kan inte! Jag vill bort! utbrast hon lidelsefullt.
— Du måste behärska dig, käraste. Jag tror nog att du har svårt att kuva ditt trotsiga sinne, men du måste göra det, det är nödvändigt. Inser du inte, Elsa, hur orätt du haft och hur ouppfostrad du visat dig?
Hon skakade på huvudet. — De retade mig allesammans, sade hon snyftande. Fröken Raimar var elak mot mig — de skrattade åt mig.
Fröken Gussow visste att det varit bättre, om förestånderskan uttryckt sig på ett annat sätt — men det var nu en gång gjort och kunde inte göras om.
