Hoppa till innehållet

Sida:I pensionen 1919.djvu/91

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

Tänk dig, Nelly, om fröken Raimar eller någon annan fick se mig!

— Det tar jag på mig! menade Nelly och antog en listig min. I afton, när fröken Raimar och alla de andra ligga och sova på sitt öra, då stiga vi upp igen och den modiga lilla Elsa klättrar ljudlöst som en katt ut genom fönstret och upp 1 trädet. Mångubben tittar fram och lyser henne, så att hon kan hitta de största och vackraste äpplen. Jag skall se till att ingen kommer — jag skall vara så påpasslig.

Elsa strålade av glädje. Tanken var för mycket frestande för att hon skulle göra några betänkligheter.

— Det är gudomligt! ropade hon så högt att Nelly måste lägga handen för hennes mun. Jag tager på mig min blus och klättrar ända upp i det gröna lövvalvet. Det är präktigt, Nelly.

Varpå hon tog väninnan om livet och dansade omkring i rummet med henne.

— Du är en ängel, du påhittiga Elsa! Jag önskade det vore natt.

Elsa stod snart ånyo vid fönstret och betraktade trädet med kritiska blickar.

— Ser du, sade hon ivrigt, först stiger jag på den grenen och så på den där — där hänga tre präktiga äpplen — dem plockar jag först och kastar ned till dig — så går jag högre upp, till Melanies och Orlas fönster — det står alltid öppet om natten — där sticker jag in huvudet och ropar god natt!

— Elsa! utbrast Nelly förskräckt, du får inte taga dig till något dylikt! Tag mig i hand på det!

— Å, det var bara skämt! svarade Elsa. Var inte rädd, Nelly, jag skall vara så tyst och stilla, ingen skall få en aning om vårt makalösa äventyr.


91