Sida:Illusionerna 1965.djvu/110

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

jag ofta skördade beröm och lovord för min skicklighet i konsten, och Otto även hade stora anlag till tragisk aktör, kommo vi nu som oftast att i alexandriner berätta varandra vår varma kärlek framför ganska uppmärksamma åskådare, och då var det verkligen mer konst att spela lagom naturligt än att få liv och anda i aktionen. Vi skördade alltid ett odelat bifall för vår ”stora talent”; men trenne anleten mulnade ofta under dessa tragiska föreställningar. Det ena var Melidas. Hon såg då så sorgligt och medlidsamt på mig, att jag kände en ovillkorlig smärta genomila mig; men i mitt glädjerus dröjde den sällan några minuter, och jag började till och med att undvika dessa Melidas blickar, så vitt det var möjligt. Den andra var Edward H. Med mörk och mulen blick såg han på oss, och ofta tog han tyst och sakta sin hatt och smög bort. Då andades jag likasom lättare och spelade likasom bättre. Den tredje var Pauline, som även deklamerade ganska väl och ivrigt förfäktade den allmänna stora entusiasmen för det oldt-fransyska, ehuru hon en gång under kiknande av skratt förtrott mig, att hon tyckte alltsammans vara odrägligt och dödande ledsamt. Hon såg alltid med yttersta liknöjdhet och moquance på Ottos och mina deklamatoriska försök, gick då ofta ut i ett annat rum eller sade något, som narrade några av åhörarne att skratta, vilket alltid är signalen till en allmänt flyende uppmärksamhet och de spelandes fullkomliga décontenancering. Det hände därföre icke sällan att, just när vi kommit på ett högst rörande och sensibelt ställe i den scenen vi skulle framställa, slutades alltsammans med att jag sprang bort till Pauline, kastade mig utan all tragisk patos om hennes hals och gapskrattade, ty jag var minsann icke den sista att finna det löjliga av alltihop. Men detta förargade alltid Otto; han bet på läppen, låtsade väl om intet; men en gång undföll honom dock sakta det enda ordet: Förbannade avundsjuka! vilket jag dock icke fäste mig vid, ty mig föreföll Pauline så egen, så viss på sin sak, så självständig och dessutom så vacker och behaglig, när hon det

102