för dem. Men allt detta sades icke i detta rena, påtagliga språk, som jag kunnat försvara mig mot, utan med tusen omsvep och alltid så förställt, att jag hade intet att svara därpå, utan gjorde rättast, när jag låtsade icke taga det åt mig, ehuru min slughet fullkomligt upptäckte till vem alla tantes ord voro riktade, ty nu började jag känna henne så väl. Men om hon menade Otto eller Edward eller båda, därpå var jag icke rätt slug. Imellertid kom jag ledsen och förstämd upp på mitt rum, och när Mina skulle hjälpa mig att avkläda mig, sade hon: “Det var sant, jag har ett brev till fröken, vilket jag glömde att taga upp med mig.”
— Vem gav dig det? frågade jag, med hjärtat klappande av glädje, att Otto äntligen tillgripit denna utväg, och jag således skulle få veta, vad jag så oändligen önskade få veta, utan att dock bryta ett löfte, som jag i mina tankar gjort mig, min goda mormor, och vartill jag tagit den gode Guden till vittne. Mina sade, att en liten torftigt klädd gosse lämnat henne det. Jag tyckte väl inom mig, att Otto kunnat hitta på en annan utväg, men jag funderade inte mycket därpå utan bad Mina gå efter brevet, och aldrig ett ögonblick betvivlade jag att det var från honom. Jag var i den ljuvaste oro och väntan, under allt det hon var borta; men vem kan måla min förvåning, när jag mottager en liten smutsig, grov, sammanviken papperslapp, illa förseglad med mycket lack, i sigillet en bankovitten, och utanskriften till mig, men med en horribel stil! Ytterst förundrad och modfälld, bryter jag brevet och läser. Det var från den stackars Marie, som i de mest sorgliga och ödmjuka termer ber mig för Guds skull komma till henne, om icke mer än på ett ögonblick. Hon sade sig ligga sjuk, hjälplös och utan någon annan i världen att vända sig till utom mig, ”ty fröken var alltid god mot mig i min uselhet”, slutade hon. Hon hade mycket noga uppgivit sin adress i ett hus långt in på Västerlånggatan, fyra trappor upp. Stackars Marie! sade jag tyst för mig själv, ty hon hade bett mig framför allt icke nämna det
111
