Hoppa till innehållet

Sida:Illusionerna 1965.djvu/136

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

själ, att allt torde ännu en gång kunna bliva gott och lugnt. Litet levnadslust började åter skymta fram för mitt sinne. Jag hade sovit någorlunda väl om natten. Jag hade nu stor håg att bliva frisk. Jag hoppades gott av detta nionde dygnet låg nu så milt stämd, med mitt paket i handen, blott väntande att Mina skulle gå. Elden flammade trevligt från kaminen. Mina fick snart ett litet uppdrag, och så snart hon stängt dörren, small förseglingen upp. Men nu, kära Mormor! Nu sjönk ock min största, min skönaste illusion i livet ned i en evig natt. — Se här Ottos brev:

”Ottilia! Nu förstår jag allt! Jag har inte fått själv, som jag tusen gånger förgäves på knä bett dig om, jag har icke själv med förtvivlan och ånger fått förtro dig, att mitt hårda, oblidkeliga öde, mina eder, mina tusen gånger upprepade löften, min heder, mitt ridderliga ord — för evigt skilja mig från dig! Dig, som jag ensamt i världen älskat! Detta har jag icke själv fått förklara för dig, fått visa dig, huru jag lider, hur jag marteras, hur jag anklagar mig, hur rysligt straffad jag är för mitt lättsinne och mitt djävulska sätt att behandla dig, — med ett ord, fått låta dig se ned i botten av mitt förtvivlade hjärta, — utan andra, jag vet icke rätt vem, ty min olycksaliga hemlighet är i fleras händer, hava väl mig i förväg skvallrat om mitt livs bittraste kval — min förlovning med Malvina K.! — — Kan du begripa, att jag kan skriva ned på papper dessa ord? Och så är det dock! Oåterkalleligt är jag ryckt från dig, hälften av min själ — dig, ängel, som velat dela nöd och förakt med mig — dig, som jag blott lockat in i ett eden, för att sedan kasta ut i ett helvete av kval, ty din rena, innerliga kärlek, som kanske kommer att förtära dig, är på en gång den enda lycka, jag har kvar, och min bittraste sorg. Har du icke sett, huru jag lidit? Har du icke sett, huru det rasat inom mig? Dock, huru skulle du det kunnat se? De få ögonblick, jag fått ostörd se dig, trycka dig till mitt hjärta, till mitt kvalda bröst, har jag glömt allt och varit salig som en gud. Men du kan icke drömma om,

128